Vi alla har startat våra karriärer som jägare någonstans. Vanligast är nog att man ärver sitt intresse från någon närstående. Men hur går man till väga om man är intresserad av att börja jaga men saknar kontakter?

Min egen jaktkarriär startade genom att jag och en vän fick för oss att börja jaga. Vi hade släktingar som jagade men inte så pass nära att vi kunde följa med och lära oss. Vi gick helt enkelt den hårda vägen. Vi gick kursen, skrev provet, sköt upp och efter att gjort om älgprovet två gånger hade vi nått en full jägarexamen. Så nu va det bara att dra ut och jaga. eller? Det stora problemet med jakt är ju att det är ett ganska svåråtkomligt intresse. Att ta själva examen är lätt med lite vilja, läshuvud och förståelse för naturen. Men att sedan skaffa vapen och ge sig ut och jaga är svårare. Som stockholmare utan mark och nära förbindelser till jakt va det problematiskt.

För att hålla jaktintresset igång så övningssköt vi på en skjutbana i Nacka. Vi åkte dit, lånade vapen och sköt på älgbanan nästan varje helg. Efter ett tag började man skjuta guld allt oftare. En dag satt det en lapp inne på kontoret där vi betalade för ammunitionen. ”Jägarförbundets ungdomsjakt” stod det på lappen. Jag fotade av lappen med telefonen och efter ett par dagar så hittade jag bilden och läste igenom vad det gällde.

Vi snabbsolar fram till en lördagmorgon 2015. Klockan är 05:10 och jag står utanför södra station och väntar på jaktledaren som bodde i samma område. Han skulle köra mig till Gålö där genomgång av dagens jakt väntade. Vi ungdomar tilldelades varsin handledare som lånade ut varsin hagelbock till oss och vi fick ställa oss på pass. Jag fick se en bock springa förbi på sextio meters avstånd. När jaktledaren senare bröt för lunch minns jag att jag bara ville stå kvar. Jag ville verkligen komma i närkontakt med djur. Förbundet bjöd på korvgrillning och vi fick vila en timma innan det var dags att ta sig ut på passet igen. Den här gången blev vi tilldelade ett riktigt skitpass. Ett träd på en kulle vid en viltstig. Passet låg nära en soptipp och det körde bilar förbi hela tiden. Hur som helst, efter en timma rasslade det till i en buske och fram springer ett smaldjur. Jag lägger an, trycker av och det klickar. Jag glömmer att ta bort säkringen. Här kommer all träning till sin nytta. Jag säkrar av, lägger an igen och siktar. Pang! Djuret lägger sig ner på en gång.

Det var en speciell känsla. Jag stod kvar och siktade för att vara beredd på att djuret skulle ställa sig upp och springa iväg. Efter en stund sa handledaren ”grattis” och en lättnad sköljde över mig. Vi bar bort djuret till bilen och jag fick en liten grankvist av handledaren satt i min keps. Det var en ganska skön känsla när de andra unga jägarna kom och tittade på djuret och fler ”grattis” utdelades.

Att vara med på Jägareförbundets ungdomsjakt var en fantastisk erfarenhet och jag är tacksam att det fanns en möjlighet för mig som ung och oerfaren att få chansen att jaga på riktigt. Jag fick även chansen att ta ur djuret med vägledning från erfarna jägare och det var en minst lika viktig erfarenhet som själva skottet.

Jag kan inte annat än att rekommendera alla jaktintresserade ungdomar att se till att få det gjort. Ta examen och hör av er till förbundet för vägledning och hjälp. Låt inte avståndet till jakten vara en anledning till att inte jaga. Det går om man vill och jägareförbundet finns där för att hjälpa dig.

Är man under 25 år så hör man av sig till den jaktkrets man tillhör för att få reda på när och var ungdomsjakten ges. Mer information finns på www.jagareforbundet.se